wire
I want that night where we laid in your bed with nervous hands.
Our shoulders touched .
You kissed me & I couldn't stop smiling.
Tusen frågor, inga svar.
Tror bestämt jag ska försöka låta allt bara vara, ligga lågt. blir bäst så.
Our shoulders touched .
You kissed me & I couldn't stop smiling.
Tusen frågor, inga svar.
Tror bestämt jag ska försöka låta allt bara vara, ligga lågt. blir bäst så.
I’m addicted to the way I feel when I think of you.
Kanske är det de där ögonen. De där läpparna. Kanske är det en ren jävla illusion. Känslan av att få tycka om någon.
Längtan efter att få längta.
Kanske är det ingenting.
Kanske är det bara du och när du är i mig.
Kanske är det bara du.
Jag vill bara kyssa dig innan vi rinner ut i sanden.
I only want sympathy, in the form of you, crawling into bed with me.
Jag fortsätter att tysta mina ord. Klär dem istället i musik, för dig, att läsa mellan raderna. För dig att analysera. Så att du på något sätt ska förstå, de orden jag klär om och gör luddiga. Töntiga och svåra att tyda.
Och känna hur det blir mer och mer spänt mellan någonting som kallas för Dig och Mig. Vi är inget Vi. Du är Du. Jag är Jag.
Jag fortsätter ändå att förneka. Någon frågar - Jag svarar nej. Skriker nej. För jag får inte, bör inte, vill inte, kan inte. Jag får inte vilja ha dina händer här hos mig.
Det är svårt att be sig själv att hålla käften. När man egentligen vill skrika rakt ut.
Men jag kan inte. Får inte. Ska inte.
För om jag börjar prata..
Då har jag förlorat dig på en hundradels sekund.
Och om skulle du fråga.. om det handlade om dig. Om mig. Om oss.
Så skulle jag förneka in i det sista. För det handlar inte om dig. Om mig, eller om oss.
Det var sättet du log mot mig, just den där dagen, som fick dig att fastna i mig.
Det handlar om det.
Längtan efter att få längta.
Längtan efter dina händer. Ditt leende. Din kropp, hårt mot min.
Det handlar inte om dig.
Det handlar om det.
Marijah Stafås 2007.
Hon sätter ord på mina känslor, hon får gåshuden att resa sig, hon gör det så förbannat verkligt.
Längtan efter att få längta.
Kanske är det ingenting.
Kanske är det bara du och när du är i mig.
Kanske är det bara du.
Jag vill bara kyssa dig innan vi rinner ut i sanden.
I only want sympathy, in the form of you, crawling into bed with me.
Jag fortsätter att tysta mina ord. Klär dem istället i musik, för dig, att läsa mellan raderna. För dig att analysera. Så att du på något sätt ska förstå, de orden jag klär om och gör luddiga. Töntiga och svåra att tyda.
Och känna hur det blir mer och mer spänt mellan någonting som kallas för Dig och Mig. Vi är inget Vi. Du är Du. Jag är Jag.
Jag fortsätter ändå att förneka. Någon frågar - Jag svarar nej. Skriker nej. För jag får inte, bör inte, vill inte, kan inte. Jag får inte vilja ha dina händer här hos mig.
Det är svårt att be sig själv att hålla käften. När man egentligen vill skrika rakt ut.
Men jag kan inte. Får inte. Ska inte.
För om jag börjar prata..
Då har jag förlorat dig på en hundradels sekund.
Och om skulle du fråga.. om det handlade om dig. Om mig. Om oss.
Så skulle jag förneka in i det sista. För det handlar inte om dig. Om mig, eller om oss.
Det var sättet du log mot mig, just den där dagen, som fick dig att fastna i mig.
Det handlar om det.
Längtan efter att få längta.
Längtan efter dina händer. Ditt leende. Din kropp, hårt mot min.
Det handlar inte om dig.
Det handlar om det.
Marijah Stafås 2007.
Hon sätter ord på mina känslor, hon får gåshuden att resa sig, hon gör det så förbannat verkligt.
