jag orkar inte slåss.
"Det är sättet jag aldrig kysser dig på. Det är sättet jag aldrig låter mina fingrar leka genom ditt hår.
Det är sättet jag aldrig gör det du gör med mig.
Det är sättet jag säger "Du betyder ingenting". När jag en sekund senare sluter mina ögon och tänker att du är allt jag andas för.
Det är sättet jag tänker att det spelar ingen roll. Det är sättet jag tänker på att vi förr eller senare faller isär.
Det är sättet dina andetag kommer att leka över någon annans kropp. Det är sättet jag inte längre orkar slåss.
Det är mitt försvar i en värld där jag känner att jag inte längre får plats.
Men det är ändå sättet du får mig tänka på socker, när allt svider som salt i ett öppet, blödande sår."
Det är sättet jag aldrig gör det du gör med mig.
Det är sättet jag säger "Du betyder ingenting". När jag en sekund senare sluter mina ögon och tänker att du är allt jag andas för.
Det är sättet jag tänker att det spelar ingen roll. Det är sättet jag tänker på att vi förr eller senare faller isär.
Det är sättet dina andetag kommer att leka över någon annans kropp. Det är sättet jag inte längre orkar slåss.
Det är mitt försvar i en värld där jag känner att jag inte längre får plats.
Men det är ändå sättet du får mig tänka på socker, när allt svider som salt i ett öppet, blödande sår."
10 månader utan dig min fina.
Tid är bland det finaste som finns men också det värsta. Lyckan över att man äntligen nått sina 50 år som gifta eller bara det där ynka året som egentligen känns som en evighet. Men tid kan även inefatta, ångest, saknad och sorg.
Idag passerade 10 månader. 10 månader sen min andra halva försvann från jorden.
Jag blir så otroligt rädd att tiden fortfarande går och så otroligt arg, att männsikor fortsätter göra samma sak varje dag, ut och in och jag blir rädd mig själv då jag själv ännu en gång börjar bli en av dem.
Men en sak som jag har insett är att även om det känns lättare för varje månad och att dom där dalarna inte infinner sig lika tätt som tidigare betyder det inte att man slutat bry sig, eller börjat glömma.
Nej det handlar om att man sakta men mycket motvilligt någonstans i kroppen börjar acceptera, smärtan försvinner inte. Men det har hittat en plats i dig. & du börjar vänja dig.
Idag passerade 10 månader. 10 månader sen min andra halva försvann från jorden.
Jag blir så otroligt rädd att tiden fortfarande går och så otroligt arg, att männsikor fortsätter göra samma sak varje dag, ut och in och jag blir rädd mig själv då jag själv ännu en gång börjar bli en av dem.
Men en sak som jag har insett är att även om det känns lättare för varje månad och att dom där dalarna inte infinner sig lika tätt som tidigare betyder det inte att man slutat bry sig, eller börjat glömma.
Nej det handlar om att man sakta men mycket motvilligt någonstans i kroppen börjar acceptera, smärtan försvinner inte. Men det har hittat en plats i dig. & du börjar vänja dig.
It hurts so bad just like I knew that it would.
The dreams I dream the song I sing for you
they're coming from my heart is my message getting through?
You know it hurts so bad just like i knew that it would
but I'd do it again do it again if I could
ta vad du vill.
Jag hatar att sakna. Varför ska man sakna och mest av allt varför måste jag sakna dig?
Jag hatar alla hjärtans dag då jag satt själv. Jag hatar att jag satt där utan dig. Och att jag vet att du satt lika ensam
Jag hatar att hjärtat fortfarande skulle göra allt för att hoppa ut i en avgrund av besvikelse och tårar fast än hjärnan säger nej.
Jag hatar att hjärtat alltid ska styra och att det ändå alltid ska bli fel
Jag hatar att jag måste hålla kvar en enda till sekund.
Jag hatar att jag fortfarande vill, fast jag vet att det fortfarande är lika fel och att ingenting har förändrats.
Jag hatar att jag älskar dig.
seize the day.
valentine's day.
En ny start, jag tänker nya tankar
men allt det där du föll för
finns fortfarande kvar
Allting har förändrats
men jag känner likadant.
glöm inte att andas.
du får mig fortfarande i känslomässig obalans
