Simones

Har lärt mig sedan tidigare att man ska aldrig säga att livet leker, för vips står du där. Krossad. Detta cirkulerar ständigt i mitt huvud även om livet just nu känns ganska så fint. Väntar på det som kommer förstöra, börjar omedvetet trippa runt på tår, som rädd för att råka välta en porslinsvas i golvet.

Rädd för att förlora något jag egentligen inte har.

Stockholmstrippen med klassen var underbar men tråkigt nog stämmer orden " du vet inte vad du har, förän du förlorat det" rätt så bra in här. Har bara smått börjat få seprationsångest, dom som känner mig vet hur svårt jag har att släppa taget och gå vidare. Vilket jag kommer måsta göra om precis tre veckor. Släppa taget om världens finaste klass för att starta om på nytt, på en helt annan plats.

Sommaren har börjat smyga sig på också, med stormsteg och äntligen kan jag smyga ut på mitt tak i bara shorts mitt i natten. Det är fint.