Simones

Ikväll befann vi oss på kosmos, i samma rum som jag och många andra suttit och skrivit i minnesboken för josefin dagarna efter den där söndagskvällen 26 april. Tror det till och med är första gången sedan dess jag ikväll än en gång klev in däri det där rummet fast denna gång för att lyssna på en tjej, nathalie byström. En tjej som i det stora hela har gått i genom i princip samma sak som mig fast för fyra år sedan. Hon höll i en föreläsning om sin bok "Den långa vägen tillbaka" och ingen har fått ut mina känslor och tankar under dom här senaste snart sex månaderna så bra som just hon. Det kändes precis som om hon plockade orden från mitt huvud, allt det jag aldrig kunnat få fram. När föreläsningen var slut kändes detprecis som dagen efter olyckan då jag satt med en kurator på mitt rum, efter inte allt för lång tid blev jag alldeles matt i huvudet precis så kändes det när hon pratat klart ikväll. Precis som om jag bara fått mata ur mig allt, fast hon gjorde det åt mig. Hon satte ord på mina känslor.



Beställde boken och längtar tills den dimper ner i brevlådan, hoppas det går fort bara. Innan det var dax att åka hem stannade vi och tände ett ljus vid Josefins gravstenen, mostra hennes har gjort det vinterfint och imorgon ska jag gå förbi och lämna hjärtstenen.
Jag känner ännu en gång att livsglädjen på något vis är på väg tillbaka.
Jag hoppas det går åt rätt håll nu.