Simones

Jag kysste in 2010 med en av världens finaste människor, en av mina käraste. Februari firade jag min älskade pappa, den enda man som aldrig kommer krossa mig på ett eller annat sätt. Mars skålade jag för att jag äntligen blivit 16, genomlidit 16 hela år. April kom och jag slogs av att lillasyster kanske inte är så liten längre, återfann en stor del av mitt hjärta och log hela vägen hem valborgsnatten. Maj spenderades första dagen med en bunt galna finnar med respektive på äventyr. Jag mådde så otroligt bra den dagen även om baksmällan smygit sig på. Somnade dock i tårar den natten då en stor del av mitt hjärta lämnade mig för norge kvällen efter. Åkte till huvudstaden med en underbar klass och hade några ofantligt fina dagar. Världens finaste fyllde år och detta firades ute i skogen med ett par underbara människor. Började även smyga ut på taket om nätterna, rökte oändligt med cigaretter och ja, livet var fint och jag log från hjärtat. Juni anlände, ett tre år långt kapitel avslutades och jag trodde att jag samtidigt avslutade så mycket mer, men hade ännu en gång väldigt fel. Skålade i tre hela dagar med mina fina, grät några tårar och trodde att allt skulle bli lättare. Firade midsommar med en massa fina människor, gick längst älven barfota med klackarna i handen, saknade någon och åkte taxi hem klockan sex på morgonen. Juli, var på festival och var lite för full för kärlekens skull, åkte till morfar och gjorde ett hundrade försök att glömma, åkte vidare till huvudstaden, tog en massa nattdopp och började tro att det skulle bli lättare. Även augusti skålades in, kände att jag kommit ett steg närmare att glömma, somnade i ett par nya armar, flyttade och fann några nya hjärtan värda att slåss för. September kände jag mig okrossbar, spekulerade inte längre över små ting och tog vara på dom sista nätterna ute på balkongen. Oktober dansade jag istället bort nätterna och trodde fortfarande att jag var okrossbar. November infann sig och snön la sig. Maskerad och jag visste fortfarande vem jag var, sista natten den månaden log jag ännu en gång med hela mitt hjärta. December var ett ofantligt fint avslut på ett år kantat av otaliga känslor. Mådde bättre än jag gjort på så himla länge. Långa nätter, kyssar, skratt. Ja december månad fick mig att känna mig mer levande än någonsin. Sa hejdå till 2010 tillsammans med en grupp gestalter som obotligt smittar av sig med skratt. Och jag hoppas att 2011 ger mig något att tro på när ljuset är släckt.